Lisas krönika 12 feb - 09
Vad är din drivkraft?
5 feb 2009
Vad driver världen och oss alla på denna planet? Grunden för allas vår drivkraft bygger på två känslor. Kärlek och rädsla. Jag hörde den tesen för några år sedan, och har burit den med mig efter det. Alla val vi gör, eller väljer att inte göra, stort som smått, styrs antingen av rädsla eller också kärlek. De känslorna har vi alltid i oss. Ibland kan vi känna både och inför ett val, händelse eller uppgift, men en av känslorna vinner.
Igår, i kön på en pizzeria, mötte jag en person som uttryckte en av sina största fasor för mig.
-Åhh, att du är stå-uppkomiker! Vilken skräck det måste vara! Vad gör du om de inte skrattar? Åh, jag skulle hellre skjuta mig i huvudet än att utsätta mig för det!
Så kände jag också…
Mitt allra första framträdande för ett par år sedan:
En stand-up-klubb med glad förväntansfull publik. Flera roliga komiker som avlöser varandra under kvällen. Som helt ny var det tre minuter, som skulle avklaras. Så kändes det, bara avklaras. Klarar jag detta utan att dö, får jag vara nöjd, intalade jag mig. Jag gick upp på scenen och… succé? Vad tror du? Jättenervös, svajig röst, darriga händer i ett svettigt, krampaktigt tag om mikrofonen. Skulle jag komma ihåg poängerna? Skulle de hänga med i mina resonemang? Skulle jag klara att överhuvudtaget andas ordentligt? Svaret blev tyvärr NEJ på alla de för en komiker rätt viktiga frågorna. Under de tre minuterna jag pratade på scenen var det tyst i hela lokalen, dödstyst. Alla tittade förskräckt på mig, förutom de som tittade ner i bordet och skämdes å mina vägnar. Jag var alltså helt enkelt kass. Totalfiasko!
Men jag dog inte. Jag överlevde. Jag hade testat det jag ville, fast jag varit rädd för det. Stärkt bara av att jag vågat, ville jag försöka igen. Sämre kunde det inte gå. Inga skratt alls första gången. Då blir ett skratt nästa gång ett framsteg. På den vägen är det. Nu vet jag att publiken skrattar när jag står på scen. Men varför gick jag upp på scenen första gången?
Jag hade en tro att det skulle kunna gå. Och drömmen och kärleken till att lyckas prata om sådant som är viktigt för mig på ett humoristiskt sätt, blev större än rädslan att misslyckas. Ångesten har krympt ihop avsevärt med den träning och erfarenhet varje framträdande har gett. För det vi kan, känner till, och vet hur vi ska hantera är vi inte lika rädda för. Krymper vi rädslan inom oss får kärleken ännu mer plats.
På pizzerian igår, väl framme vid kassan beställde jag snabbt:
-Jag tar en Calzone, sa jag och tänkte: Vad styrde det valet? Är det rädsla? Rädd att bli missnöjd med någon annan sort jag inte testat?
-Hmmm, vänta jag kanske ändrar mig…Jag funderade. Kände efter.
-Jag tar en Calzone. Jag kom fram till att jag valde just den för att jag fullkomligt älskar den bulliga pizzan, med smetigt, kletigt innandöme. Kärleken vann.
Relationer, yrken, fritid, allt blir mycket roligare när de drivs av kärlek. Det vi är rädda för är ofta saker vi klarar på ett eller annat sätt om vi tror på oss själva. Eller kan växa av även fast vi varit med om något fasansfullt. Rädsla i våra liv finns, den är naturlig och behövs, men vi bestämmer om den helt ska styra oss eller om kärleken får mer mandat att göra det. Hur ser du på drivkrafterna i ditt liv?
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
