Fått tillökning…
15 juni 2010
Trodde aldrig att det skulle hända… att vi skulle äga ett husdjur. Ett djur som behöver matas varje dag, motioneras och tas om hand. Möjligtvis att vi skulle ha kunnat skaffa katt igen. En katt är ju så självständig och är ute mycket och sköter sig mycket själv. Lite mat, klappar och kel är allt den behöver när den kan gå ute. Det är lagom.
Men ett djur som behöver omvårdnad, som inte har andra djurkompisar och behöver oss som sällskap. Nej, det fanns inte ens i min fantasi. Att vara sällskap till ett sällskapsdjur. Är det därför det heter så? Sällskapsdjur, för att djuren behöver sällskap. Eller ska de vara sällskap till oss? Jag har alltid föredragit sällskap som man kan ta ett glas vin och käka en god middag med. Lösa världsproblem med eller bara ha kul och trevligt med. Som min älskade man till exempel.
Nu är jag ju inte ensam i familjen och flera röster har hörts att det skulle vara trevligt med ett husdjur. Speciellt från förra veckans födelsedagsbarn som intensivt har önskat sig en kanin hela året. Förra året också. Jag har förklarat hur mycket ansvar det är, hur mycket jobb som behövs med att rengöra burar och tämja en kanin. Att det krävs tålamod och uthållighet. Har väl inte riktigt känt att de egenskaperna är de mest utvecklade än så länge hos den som önskat mest. Eller hos mig heller för den delen vad det gäller att ta hand om ett djur vilket som helst. Man kan dock ändra sig.
Men nu bor Mimi Laura Vikström-Lundin hos oss sedan en vecka tillbaka. Namnet är utvalt av den saliga ägarinnan. Mimi stavas med ett m, vet inte om det är dyslexi eller viljan till en mer glamourös look på namnet som gjort stavningen. Ägarinnan har sedan stolt skrivit det ca 100 gånger på olika saker som ska tillhöra kaninen. En vacker liten dvärgvädurshona som är japantecknad. Jag skulle kalla den fläckig om jag inte visste bättre.
Jag är förvånad över hur såld jag blivit på denna lilla dam. Att de andra djurälskarna i familjen skulle bli det visste jag redan. Hon är så klok och smart och rolig. Redan första kvällen när hon lärt känna oss bättre åt hon ur allas våra händer. Vilda protester vid lyften i och ur buren har redan bytts till lugna, mysiga lyft. Hon hoppar och leker i vardagsrummet, springer utan att ha kissat en droppe på golvet till sin lilla toalett. Lägger sig mitt på golvet och vilar helt nöjd med utsträckta ben på sidan som en hund och vill bli klappad. Älskar klöver men hatar potatis. Vilken Hollywood-donna. Vi kunde inte ha haft mer tur med vårt lilla sällskapsdjur. Nu vill jag faktiskt hålla henne sällskap hela tiden. Jag får inget jobb gjort. När barnen är borta tar jag upp henne, gullar och leker som om jag själv hade önskat en mig kanin i hela mitt liv. En halvtimmes tänkt kaninpyssel blir till en förmiddag. På kvällarna blir ingenting gjort av att vika tvätt, planera framtid eller ringa kompisar. Bara skutt, lek och smek på vardagsrumsmattan.
Planerar redan att göra om hela altanen och bakgården till en lekhage så vi kan vara ute och mysa hela sommaren. På semestern får hon följa med. En bra bur är redan ordnad vid stugan. Den tilltänkta kaninvakten kommer inte att behövas om vi ska vara borta för övrigt. Jag kommer att ställa in alla jobb och resor som gör att jag inte kan komma hem till Mimi Laura på kvällarna. Jag kanske blir ruinerad när jag inte kan utföra mitt jobb på annan ort. Men det kan det vara värt när man har fått en familjemedlem till. Som inte kan prata, men som slickar på ens händer, leker bus och sen sträcker ut och vilar bredvid oss alla och bara kan ta det lugnt. Tänk att en kaninskrutt kan göra en så glad! Men så är det ju inte vilket djur som helst heller. Det är Mimi Laura Vikström-Lundin. Lägg det namnet på minnet för hon kommer bli något stort en dag. Antagligen den första kaninen som kommer ta Nobelpriset. Nu måste jag ut och plocka klöver…
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
