Livets mysterium
18 februari 2010
Vår sexåring har blivit helt bebis-galen. Hon vill ha en liten bror eller liten syster. Nu! På studs! Hon leker storasyster med dockor, nallar, sin storebror och kompisar.
Hon pratar om spädbarn, tittar på bilder i tidningar och läser i böcker om barn som får syskon. Hon leker bebis själv och har börjat fundera på var bebissängen ska stå. För den nya bebisen ska bo i hennes rum. Så klart.
Hon vet precis hur barn kommer till. Fotografen Lennart Nilssons böcker om det ämnet har hon haft som favoriter nu en lång tid. Hon förundras över små pyttefoster, över moderkakor och förlossningsbilder. Hon vet hur lång tid hon måste vänta innan hon får träffa sitt bebissyskon när det väl kommit in i livmodern. 40 långa veckor tar det. Därför är hon väldigt angelägen om att det ska bli till snart.
Varje kväll frågar hon om det inte är dags för oss att göra en bebis snart…– Vi förstår att du längtar, men det blir när det blir, säger vi nu. Första gången blev vi lite fnissiga, nu är det mer som ett mantra.
Och varje morgon frågar hon om det har kommit in en bebis i min mage under natten.
– När vi vet om det blivit så kommer du att vara den första som får reda på det, svarar vi löpande.
Det känns lite för privat att diskutera med henne huruvida jag har ägglossning eller ej och som att hon är lite för liten för att diskutera vad vi vuxna har gjort eller inte gjort tillsammans under natten.
Hon är inte helt nöjd med att vi inte har kunnat svara att: - Jaaaa, nu har vi producerat en unge i natt och om 40 veckor föds ett litet syskon in i familjen. Men hon nöjer sig med att leka, läsa och prata om bebisar så länge.
Jag har berättat att det kan vara jobbigt att ha småsyskon också. Men det örat vill hon inte lyssna på.
– Om du får en jobbig, skrikig bebis, då är det bara att lämna den till mig när du blir trött. Bra, va?
Jag ska komma ihåg det, tänker jag. Vänta du bara… För om något år kanske hennes dröm blir sann. Visst har vi också allvarliga planer på att bilda en större familj i framtiden. Och jag vet av egen erfarenhet med fyra småsystrar att bebisar kan vara fina och roliga men ack så dryga mot sin storasyster också…
På en middag hos mormor och morfar med hela familjen samlad kom min dotters bebislängtan på tal.Hon berättade för alla hur mycket hon får vänta och hur hon längtar.
Jag berättade då att hon börjar bli ett levande lexikon på just att vänta barn och sade lite malligt att hon minsann vet precis från grunden ingående hur ett nytt liv blir till. Att vi läst så mycket om celler och ägg och spermier att hon snart kan ställa upp i tiotusenkronorsfrågan på ämnet.
– Det var värst vad du kan, sa mormor! Du kanske blir läkare när du blir stor…
Jag nickade och log. Morfar som lite rörd och stolt över den ofattbart stora kunskapen om livets mysterium hos sitt sexåriga barnbarn ställde frågan: – Hur går det till då?
Det blev en sekunds andäktig tystnad och alla tittade på min dotter som tittade upp från sin tallrik och svarade helt ogenerad och så självklart:
– Det är inte så svårt… det är bara att ”knullas” lite.
Hrmmm, hrmmm, så fick vi veta det.
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
