Vänner… vilka är bäst?
20 maj 2010
Vem skulle man vara utan sina vänner? Hur skulle man ha formats annorlunda i livet om man inte hade lekt med Petra, Linda, Jonas, Fredrik och alla de andra barnen på dagis? Om man inte hade ätit sand tillsammans i sandlådan, Sprungit i vattenspridaren på gräsmattan på sommaren, byggt snöfästningar och haft snöbollskrig och lekt mamma-pappa-barn-lekar och ”Dallas” i kuddrummet?
Vi var många på dagis, och fortfarande kommer jag ihåg alla barnen. Mina barndomsvänner. Det är ingen av dagiskompisarna jag umgås med idag men ibland stöter vi på varandra på någon gata och då är det glada miner och hälsningar. Vi känner tydligt att vi känner varandra väl även fast det var 30 år sedan vi umgicks som mest. Det är häftigt.
Sedan kommer lekkamraterna på gården, skolkompisar, ungdomsvänner från föreningar, och jobbarkompisar på rad. Jag skulle inte ha velat vara utan en enda av dem. Många av oss träffas fortfarande mer eller mindre regelbundet och hörs då och då på telefon.
Det är väl det som kännetecknar riktiga vänner. Att man inte hörs så ofta men när man hörs är det som att ta upp samtalet där man pratade sist. Inga förebråelser eller skuldkänslor för att det var länge sedan man hördes finns där. Bara glädje över att finnas i varandras liv.
För vänner är ju perfekta att dela glädja och sorg med. Att få stöttning och råd av vid svåra tillfällen. Att roa sig med. Dela och diskutera drömmar och framtidsplaner med. Och att lyssna på för att få nya infallsvinklar till saker och ting.
Alla människor är inte likadana. Inte ens de närmaste vännerna man har är speciellt lika en själv om man tänker efter. Men det man har gemensamt är att man gillar varandra fast man är olika, och accepterar det.
De bästa vännerna man har är de som säger till om man beter sig konstigt, helt håller på att avvika från sina ideal och drömmar, eller gör våld på sig själv eller andra. Även om det inte alltid är bekvämt att höra sanningar så kan den vännen bli den mest värdefulla. Om vänskapen bygger helt på respekt för varandra kan man vara väldigt öppen med varandra om tankar och känslor.
Vänner som bara är ”Ja-sägare” eller inte vågar säga sin innersta mening till sina vänner kan snarare stjälpa istället för hjälpa en vän. De som inte vågar konfrontera ett knasigt beteende av rädsla för att själva bli ensamma.
Det är också många som inte vill ha eller orkar med vänner som är objektiva. De väljer bort de personer som inte går helt i deras ledband och tar bara råd från helt likasinnade. Man vill bara få sitt ego förstärkt och bli bekräftad. Men man har så mycket i huvudet om sig själv att man glömmer bort andra. Världen blir väldigt snäv då och vännerna blir färre och färre. För pratar man bara om sig själv och samma, samma saker hela tiden tar samtalen slut.
Så vilka vänner är ens bästa vänner? För mig är svaret: De som man kan ha roligt med och som man kan lita på säger sin innersta mening varje gång det behövs! De som inspirerar och lyssnar och samtidigt är lite obekväma!
De vill jag leka med! Ända fram till ålderdomen. De är mina ålderdomsvänner!
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
