Lisas krönika 25 mars - 09
Att luncha eller inte luncha det är frågan…
25 mars 2009
- Jag äter aldrig lunch, det tar för mycket tid. Jag behöver tiden att jobba. Jag tar en macka eller frukt, det räcker. Att slösa en timme på ingenting går inte. Det säger en kollega till mig på fullt allvar. En vuxen människa som på allvar tror att effektiva 60 minuter är att hoppa över basala behov. Det är komiskt tycker jag, eller snarare tragikomiskt. Att inte få näring när kroppen behöver det är ju som när datorn går in i vänteläge, man finns fysiskt på plats men skärmen är helt svart. Ingeting fungerar förrän energin är återställd igen.
Man måste ju ladda batterierna. En lunch ger ju så mycket mer näring än bara föda. En ensam lunch i tystnad ger tid för egna tankar. Lunch med en god vän ger tid för speglingar av livet och gemensamma nämnare. En lunch med en helt främmande människa kan öppna för nya miljöer, kulturer och framförallt nya tankar. En lunch med en kollega kan resultera i nya spännande projekt. En lunch i vårsol kan ge fräknar. En lunch som är överhoppad ger ingenting.
Så egentligen borde det vara lag på att alla ska äta lunch, precis som lagen att alla ska gå i skolan. Det handlar om vår välfärd. Och det är för många som ignorerar vikten av att ta en paus för att orka vara så effektiva som de själva eller chefen vill. Att under dagen helt byta miljö för att lufta hjärnan, prata om något som inte berör det som precis avhandlats på jobbet är ju att vara effektiv. Man tar ansvar för sitt eget välmående och då också för sin kreativitet. Man blir piggare, smartare och roligare av att äta något. Att dessutom att äta med människor som tillför mental näring blir ju verkligen en investering både för dig som individ och för företagen som låter sina anställda ta en riktig lunch. Tänk vad många nya idéer som fötts vid lunchbord, så många möten med människor som ger och får energi av varandra. Det är ju så världen går runt. Vi möts, byter ord, meningar och får energi att utföra saker. Att agera. För att orka vara alerta och prestera måste vi också vila mellan varven. Så långa luncher, täta pauser och gärna en kort tupplur mitt på dagen borde ju vara något som vi alla bara gör för att vi mår så bra av det. Men icke. Vi sörplar drickyoghurt med samma intensitet som om vi vore hotade med pistol. Vanlig gammeldags stenåldersyoghurt som man åt med sked tar för lång tid. Trycker i oss en banan vid datorn, mosar in färdigtuggad hamburgare i panikmiljö, äter en stresskokt korv på språng, eller hoppar helt över näringen för att hinna med allt vi måste, borde och skulle vilja göra.
Vad vi lurar oss själva…jag är likadan. Varför då? För att det blir en vana.
Men vi kan ändra våra vanor. Varför inte bara bestämma att nu ska det ätas lunch varje dag denna vecka. Ge sig själv lite dagligt andrum och en liten chans till att orka verka länge i världen. Min drömönskelista på en lunchveckomeny är:
Måndag: Dillkött med potatis och en gammal god vän
Tisdag: Kräftpasta med persilja och en affärskontakt
Onsdag: Thailändsk greencurrygryta och mitt eget jag
Torsdag: Ugnsstekt falukorv med potatismos och en moster
Fredag: Vitvinskokt spätta med spenat och alla tjejpolare (och lite vin)
Lördag: Ugnspannkaka med barnen och grannarna
Söndag: Brunch med ägg, bacon, våfflor, ost och min älskade man och barnen.
När man tittar på det så här så känns det konstigt att så många luncher bara stressäts av slentrian eller inte äts alls. Dags för käk! Mumsfilibabba!
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
