Det är så härligt med musik!
6 maj 2010
Att få bli bjuden på konsert är häftigt! Att komma iväg en kväll och lyssna på riktigt skön musik. Med gung och glädje! Träffa andra människor i publiken som har samma intresse och som också har tagit sig en stund för att uppleva något stort. Artisterna har övat, övat och övat. Det ligger en spänd förväntan i luften innan första tonerna ljuder. Hela gruppen gör sitt yttersta för att visa sin skicklighet och bjuda oss på något att minnas. I applådtacket är de svettiga och stolta. De har vunnit vår uppmärksamhet och stora gillande. Applåderna vill aldrig ta slut! Tänk att få uppleva detta en vanlig vardagskväll! Wow, vilka artister!
Jag får en kram av min favoritmusiker. Han som fått mig att lyssna med hela hjärtat och kroppen! Min idol! Han som spelade mungiga och näverlur.
Näverlur! Detta underskattade instrument. Varför spelas det inte mer näverlur på gator och torg, i konserthus eller melodifestivaler? Antagligen för att det är en konst att bara få ljud i den överhuvudtaget. Och att ljudet mer påminner om ett pruttande bröl från en förkyld elefanthona med lätt ångest och depressiva tendenser. Men O så vackert det lät när min 8 åring klämde i för kung och fosterland för att spela Brööööltuuuuuiiiit, bröööööööööltuuuuuuuiiiiit som inledning på konserten. Det vackra var väl egentligen att han hade övat på det, var stolt över att få spela och gjorde sitt allra bästa.
Som tur var hade alla repetitioner gjorts i skolan som en överraskning för denna familjekväll, så man hade heller inte tröttnat på brööööltuuuiiiitt-bröööl alls, utan det kändes bara nytt och fräscht och spännande. Sedan sjöngs det sånger från fäbodar och spelades Gärdebyvisor eller något liknande för glatta livet, med mungigor, nyckelharpor, fioler, munspel och kohorn.
Alla elever såg ut som de hade bestigit Mount Everest efter konserten. Med syrebrist av allt blåsande, svettiga och stolta som tuppar. Och vi applåderade dem som galningar för deras mod, tålamod och vilja att lära sig omöjliga instrument som det tar många år att få att låta som något musikliknande överhuvudtaget.
Det är riktigt konst det! Att vilja något och våga göra det på slak lina. Att träna för att bli bättre hela tiden. Allt behöver inte bli perfekt men det görs med hjärta och själ. Och man är stolt över vad man gjort och vill visa det. Då är det lätt att förtjusas över konsten, konstnärerna och inspireras att våga göra mer vågade saker själv.
Att få prova massa olika instrument i skolan väcker ju lust att spela vidare hos barnen, så några dagar efter konserten var det ”Öppet hus” på Musikskolan och vi var där för nu hade lillasyster också inspirerats att spela något efter alla intryck hon fått. Efter att de testat igenom alla instrument som fanns att tillgå för undervisning kom ju stunden att välja vad de skulle vilja lära sig mer av till hösten.
Vad skulle det bli? Ser en kille som skulle bli en utmärkt konsertpianist och en tjej som skull kunna rocka brallorna av vilken Globen-arena som helst med sin el-gitarr.
Båda barnen funderade och diskuterade: - Finns det inte näverlur på schemat? – Nej tyvärr, svarade jag snabbt, och skämdes för att jag tackade högre makter för det. Okej då, då tar vi saxofon och tvärflöjt istället, säger barnen - Vad kul, säger jag och, fyller glatt i anmälan. När lapparna är inskickade slår det mig att när det repeteras tvärflöjt och saxofon samtidigt här hemma i höst så kommer det låta bröööltuuuuiit, brööltuuiit hela dagarna…tur att man kan uppskatta riktig konst! Och vet var öronpropparna ligger…
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
