Lisas krönika 7 oktober - 09
Hur uppfostrar man vantar?
7 oktober 2009
– Ja, nu är det verkligen svårt med kläder i dessa höst-tider, säger skolbarnsmamman som vi möter varje morgon vid frukostlämningen på fritids.
Jag tittar på henne med en oförstående blick? Svårt med kläder? Hon är så fin och vacker. Ser ut som har haft en tid på skönhetssalong samma morgon. Är välsminkad och välfriserad. Kläderna hon bär är hela, rena och moderiktiga. Svart kjol med mönstrad plommonfärgad tunika över. Kraftiga strumpbyxor på smäckra ben, nedstuckna i knähöga stövlar med liten klack. Stövlarna blänker verkligen stolta av omsorg. Över detta har hon en höstkappa som är fodrad men ändå inte bylsig. Sjalen och fingervantarna matchar väskan hon bär över axeln. Hennes barn matchar varandra med samma färg på tröjorna, har välkammade pippilottor på huvudet och har fint hängt upp sina Reimatec-overaller på krokarna. Reimatec, alla föräldrars våta dröm… materialet som inte släpper igenom väta men ändå andas utåt. De väger ingenting och barnen behöver inte se ut och känna sig som Michelin-gubbar.
Jag tittar ner på mig själv och förstår vad hon menar Jag ser ner på mina bara fötter som snart ska kliva rakt ner i gummistövlarna igen. Mina slitna mysbrallor i plysch passar inte till 100 procent skjortan som låg överst på tvättkorgs-högen i morse. Den är många nummer för stor och har lite småfläckar på sig. Skjortan tillhör min kärlek och doftar svagt av man, men inte direkt svett så den fick duga. Jag hade bråttom så håret är hopdraget i en tofs mitt på huvudet som skulle få Lilla My i Mumindalen att bli avundsjuk. I fickan på stora bylsiga vinterjackan jag har på mig, den enda jacka jag har haft senaste 5 åren. Den enda jacka jag använt så fort det inte är sommargrader. Alltså nästan året runt, sticker den enda vanten ut som jag hittade i morse i min storlek. Min dotter har sommarklänning, det enda hon sätter på sig frivilligt, med täckbyxor under och min son är pirat.
Vi har mössor, vantar och sjalar i drivor hemma. I olika färger, olika material, olika storlekar. Det lustiga är att ingen av dem passar ihop. Inte ens vantarna som hör tillsammans i par lyckas finnas på samma ställe vid samma tidpunkt. Det blir en pedagogisk stund på morgonen. Den stora gröna vanten kan sitta på vänstra handen och den lilla gula vanten kan sitta på den högra. Det blir bra! Så håller man tummarna och tänker att innan dagen är slut så kanske de olyckliga, ofrivilligt skilda vantarna får möta sin respektive partner igen och bli en lycklig Lovika-familj igen. Kanske dyker det upp en kvarglömd vante på badhuset, eller så kryper en busig vante fram från sitt gömställe under gummimattan i baksätet, där den legat och myst med grus, småstenar och gammalt godispapper.
Det de här busiga vantarna inte förstår är att om man har tagit sig ifrån flocken och medvetet har valt att hålla sig undan och lorta ner sig, blir ofta straffet att tvättas ensam i en maskin med andra kläder som är mycket mörkare och tål mycket, mycket varmare vatten. De vantarna som har underlåtit att användas och hållit sig borta har just blivit mycket gråare och mindre än sin vantpartner och kan därför inte användas alls. Ha ha ha rätt åt dem, vant-uslingarna!
– Nej, så svårt är det inte med kläder, svårare att få på sig rätt kläder, vid rätt tid på rätt person. Och att få vantarna att fatta sitt eget bästa. Hur gör du med det?, svarar jag nyfiket.
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
